Denna ledare publicerades i ÖA 26/9 2025

Höga kusten i all ära. 

Men få saker är så definierande för det västernorrländska landskapet som våra vidsträckta skogar. 

Under senare år har skogen mer och mer blivit en avgörande del i vårt klimatarbete, dock inte utan problem. 

I takt med att EU:s klimatpolitik skärpts, framför allt genom LULUCF-förordningen (Land Use, Land Use Change and Forestry), har den svenska skogsindustrins unika bidrag till omställningen hamnat i fokus.

Skogen har nämligen en dubbel klimatnytta. 

Den låter inte bara växande träd fungera som en kolsänka som binder koldioxid från atmosfären, utan den kan också användas för vad som populärt kallas substitution.

Alltså att flera av de produkter som tillverkas av trä kan ersätta motsvarande av fossilbaserade material. 

Och det är inga små siffror vi talar om.

Enligt rapporter från Skogforsk uppskattas skogsnäringens samlade klimatnytta till ungefär 90 miljoner ton koldioxidekvivalenter, vilket är runt det dubbla av Sveriges samlade utsläpp. 

Detta är dock siffror som ska tas med en nypa salt då de kommer från branschen och innefattar såväl kolsänkan i växande skog, kolinlagring i träprodukter som substitutionseffekten, vilken kan vara svårt att beräkna exakt.

Klart är dock att skogens klimatnytta är stor, och att den bygger på ett aktivt brukande i stället för som passiv kolsänka. 

Tyvärr står detta perspektiv i viss motsättning till delar av EU:s klimatpolitik, som i större utsträckning fokuserar på att öka kolsänkan genom att begränsa avverkningen.

Att minska brukandet av skogen i Sverige med en minskad avverkning som följd skulle få allvarliga konsekvenser för såväl ekonomi som sysselsättning.

Detta skulle även minska tillgången på den förnybara råvara som behövs för att ersätta fossila produkter i hela EU.

Faktum är att Sverige genom sin långa tradition av långsiktigt och hållbart skogsbruk redan nu har en av världens största kolsänkor. 

Att på grund av EU-regler tvingas minska avverkningen för att kompensera för andra länders fossila utsläpp gör att vi missar den bredare klimatnyttan som skogen bidrar med. 

Då genom att leverera råvara för bland annat husbyggen, förpackningar, textilier och biodrivmedel.

För att den svenska skogen ska kunna fortsätta bidra maximalt till klimatarbetet är det därför avgörande att även EUs klimatpolitik mer fokuserar på just substitution. 

En politik som premierar produktion av långlivade träprodukter möjliggör inte bara en ökad tillväxt i skogen, utan även nya jobb och tillväxt för lokala företag.

Vilket ytterligare skulle kunna minska på de koldioxidintensiva transporterna.

Vi behöver således en mer realistisk LULUCF-förordning, som ser till hela värdekedjan från skog till slutprodukt för att undvika att skogsindustrins potential i klimatomställningen går förlorad. 

Detta i kombination med tekniker som kvävegödsling och återställande av vissa våtmarker kan ytterligare stärka skogens förmåga att både binda kol och säkra tillgång på råvara.

Ett aktivt och hållbart skogsbruk är nyckeln till en fungerande bioekonomi, och en förutsättning för en grön omställning på riktigt. 

Ges vi, med ett av världens mest hållbara skogsbruk, inte förutsättningarna att bruka vår skog fullt ut kommer utsläppen förflyttas någon annanstans.

Att efterfrågan på träprodukter kommer minska är knappast troligt, tvärt om. 

Så det är upp till våra politiker, och i slutändan EU, att bestämma var pengarna ska hamna: 

Hos oss som brukar skogen ansvarsfullt eller hos länder som skövlar sin skog utan vårt långsiktiga perspektiv. 

För mig är valet lätt.

Lukas Frensborg

Så här svarade jag på tisdag:

Lukas Frensborg tycker på ledarplats i ÖA att svensk skog ska brukas eftersom den brukas så bra idag. Men nu har vi fått en försmak av vad extremväder kan innebära, betyder inte det någonting?

Detta händer med vår klimat: Det blir varmare och nya temperaturrekord slås i en stadig takt. Plötsliga dramatiska och oåterkalleliga förändringar kan dock ske i klimatsystemet. Det sker vid en så kallad tippningspunkt, eller brytpunkt (på engelska ”tipping point”). Det kan vara en liten händelse som försätter hela systemet i ett nytt tillstånd.

Femton så kallade tipping elements identifierades under Tipping elements in the Earth’s climate system som publicerades 2008. Stockholm Resilience Centre anser att nio nu är nära sin tippningspunkt.

Exempelvis permafrost. När klimatet blir varmare ökar risken för att permafrosten tinar. Mikrober börjar då bryta ner det organiska materialet vilket frigör koldioxid och metan. Permafrostens upptining bidrar till ökad global uppvärmning och bidrar alltså till att klimatet förändras ännu snabbare.

Nära betyder nu under 20-talet. Vad gör Sverige för att bryta det Guterres kallar Highway to hell? SD:s kommunalråd i Göteborg påstår att Människan spelar noll som helst roll i klimatförändringarna. Ja, det vore ju bekvämt om det vore så. 

Det var därför Al Gore kallade sin bok från 2006 En obekväm sanning. Om vi verkligen vill påverka klimatförändringar måste vi vara beredda till uppoffringar, i vårt fall att acceptera att nu under 20-talet skogsnäringen ställer om till ett något mindre intensivt skogsbruk.

Att dra ner på intensiteten i skogsbruket, temporärt eller permanent, var ett av syftena med kyrkans så kallade skogsutredning. Temporärt för att ge rådrum för politiska beslut med syfte att motverka klimatförändringarna, beslut som går alldeles för långsamt både i Sverige, i Europa och globalt idag. Den svenska skogspolitiken har faktiskt stor internationell betydelse, i Norden, EU, alla länder med taigaskog och tropiska skogar.

Att påstå att vi ska fortsätta som vanligt eftersom om vi drar ned på farten kommer andra att öka sin produktion, på ett sämre sätt, det är vad som kallas den obotfärdiges förhinder. 

Vi kan bara ta ansvar för vad som händer i Sverige. Lukas skriver, helt riktigt, att skogsindustrin har stor potential i klimatomställningen. Ja, i Sveriges fall helt avgörande. Siffror som lantbruksuniversitet i Umeå tog fram visar att kyrkans skog (som inte skiljer sig från annan brukad svensk skog) skulle kunna nära nog fördubbla sin förmåga att binda kol bara genom att implementera skogsutredningens förslag.

Lukas räknar upp det skogen skulle kunna ge råvara till. Men så länge vi fortsätter att bygga i stål och betong och köra bil, flyg och båt fossilt spelar det ingen roll. Bara skog som används till byggmaterial och biodrivmedel ger en nettoeffekt för klimatet, idag endast 20 procent av vår skogsavverkning.

Per Sundin
Ledamot i Gullängets församlingsråd

Fick svar från Realist 3/10:

Replik på insändaren om att bruka skogen ansvarsfullt 

Skribenten framhåller att det blir varmare och nya temperaturrekord slås i en stadig takt, som kan läsas i pressen och ses på TV. Men det media rapporterar blir ofta överdrivet; ”Se här hur illa det är ställt!”

De här rekorden bör granskas närmare; var, när och hur mätningarna utförts. Däremot rapporteras inget om stark kyla, ökad nedisning och stora snödjup.

Tipping points var ett begrepp som lanserades för en del år sedan som skrämselpropaganda, men har ingen större relevans idag.

Fortfarande är huvudfrågan koldioxidens påverkan på global uppvärmning. Men det existerar ej några trovärdiga vetenskapliga bevis på ett sådant samband. 

Vid förbränning av petroleumprodukter får man energi, samt att det bildas koldioxid och vatten. Koldioxiden har minimal påverkan på uppvärmningen. Desto större betydelse har vattenånga för reglering av väder och klimat. För övrigt är det en rad andra faktorer som påverkar klimatet, dock är utrymmet för begränsat för en redogörelse här. 

Skogen som kolsänka, kanske. Men den har knappast någon inverkan på klimatet.

Realist

Och på detta svarade jag idag:

Realisten påstår i sin insändare i ÖA 3/10 att rapporter om klimatförändringen ofta är överdrivna. De exempel som Realisten levererar hänförs alla till extremväder.

1. Stark kyla √
2. Ökad nedisning √
3. Stora snödjup √

Extremväder är ett av exemplen på hur jordens klimat förändras.

Att exempelvis koldioxid absorberar värmestrålning och därmed ger en högre temperatur på jordytan har varit känt sedan slutet på 1800-talet. Bevisbördan för att detta inte skulle fungera i praktiken ligger hos klimatförnekarna och förutsätter att man kan hitta en kopia av jordklotet i ett annat solsystem med samma typ av atmosfär som hos oss och samma solinstrålning.

Realisten påstår helt riktigt att vattenångan har större betydelse för klimatet än CO2. Ånghalten är så gott som alltid högre i varm luft. Det är där växthusgaserna kommer in på marginalen. Samvariationen mellan CO2-halt och värme är väl belagt under hundratusentals år.

Allt detta vet Trump. Det är därför han vill strypa informationsflöden om de verkliga sambanden mellan CO2-utsläpp och klimatförändringar. Detta gäller undervisning på universiteten, CO2-mätning på Mauna Loa och satellitövervakning. Han vill att vi ska famla i mörker och inte förstå.

 Den här insändare av "Gideåvän" publicerades i Örnsköldsviks Allehanda 25 mars 2025:

I Gideå församlingshem finns sedan mitten på 1900-talet en byst föreställande Georg Bergfors.

Bergfors var kyrkoherde i Gideå i nitton år, 1922-41, de tre sista åren även kontraktsprost i Örnsköldsviks kontrakt.

Ingen av kyrkoherdarna i Gideå, ingen annan Gideåbo heller, har ansetts tjänat sin bygd på ett sätt att någon annan kommit på tanken att tillverka en byst, under alla 200 år Gideå funnits som självständig socken. Bergfors har förlänats en egen artikel på Wikipedia. Hans kunskaper i de mesta skilda ämnen var berömd, han skrev insändare i ortstidningarna, var anlitad föreläsare, han drev med stor energi frågan om väg till Gideå, han byggde en egen bastu (en sed som han försökte sprida i bygden), var flygpionjär och har fått huvudgatan i Gideå uppkallad efter sig.

Nu har några av hans efterträdare sent omsider hittat fakta som de tycker gör att Bergfors inte förtjänar det rykte som han har idag i Gideå. Han bistod nämligen Herman Lundborg i hans projekt för att försöka hitta skillnader mellan samer och ”svenskar” genom s.k. skallmätning.

Är detta verkligen relevant för att beskriva Bergfors och hans verksamhet i Gideå?

Herman Lundborgs projekt hade stöd i regering och riksdag. Bergfors med sin kunskap om lokalbefolkningen i Jukkasjärvi och Vittangi ansågs lämplig för att leda projektet på plats.

I Gideå fanns ingen rasbiologisk verksamhet. Bergfors gav ut 19 böcker under sin tid i Gideå och senare, dock ingen som beskriver hans deltagande i Lundborgs verksamhet. Bergfors själv verkar därför inte präglad av nämnda verksamhet under första världskriget som texten försöker ge sken av.

Lämpligen bör förklaringen till vem skribenterna ansåg Bergfors ”egentligen” var placeras där den hör hemma, dvs. i nuvarande Kiruna pastorat, om de är intresserade.

Bergfors och Gideå har gjort sig förtjänt av ett ograverat positivt eftermäle som det var tänkt när bysten en gång gjordes. Förlåtelse som begrepp är ett av kristendomens viktigaste bidrag till vår västerländska civilisation, men saknas i texten i församlingshemmet.

En "Vaken" svarade 1 april i papperstidningen, digitalt 2 april:

Kommentar till insändaren ”Gideå är inget rasistnäste” undertecknat Gideåvän.

Insändaren om Gideå och rasism kan liknas vid ”en storm i ett vattenglas”. Men den bör ändå bemötas.

Kyrkoherde Georg Bergfors var säkert en duktig och ambitiös präst under sin tid i Gideå, och har därför gjort sig förtjänt av ett minne i form av en byst.

Hans förehavanden den tid han tjänstgjorde i Jukkasjärvi var däremot inte så smickrande. Han fick kontakt med Herman Lundborg, som var pådrivande och pionjär inom rasbiologi och sedermera blev chef för Statens rasbiologiska institut.

Bergfors prästgård utgjorde bas för Lundborgs expeditioner till samebyar, där man registrerade folk, fotograferade och utförde skallmätningar. Man räknar med att det gjordes 100 000 mätningar av nationella minoriteter, inklusive samer under den här tiden. Herman Lundborgs registreringsmetoder imponerade också på nazistpartiet i Tyskland, som i viss mån kopierade modellen för sina senare registreringar. 

Bergfors hjälpte till med planering och styrde inriktningen mot samerna, och deltog på en del expeditioner. Han var med och påverkade införandet av nomadskolorna, som skiljde renskötande samers barn från andra. Såren finns kvar än idag. 

Mycket av de rasbiologiska aktiviteterna har tystats ned, men finns dokumenterade, till exempel i Maja Hagermans bok Käraste Herman. Hur som helst var det en mörk historia i det svenska samhället. Georg Bergfors engagemang upphörde i och med att han fick tjänst i Gideå.

Vad vill Gideåvän med sin insändare? Försvara Georg Bergfors tidigare handlingar, och i samma veva förlåta honom för dem?

Gideåväns svar kom 3 april, endast digitalt i Örnsköldsviks Allehanda:

Nej, inte försvara men förklara vilket signaturen ”Vaken” inte gjorde.

Människans hjärna, även Vakens, är skapad för att kategorisera för att skapa ordning i det kaos intrycken från omvärlden skapar. I detta fall var Lundborg ute efter att se om det fanns några systematiska skillnader mellan den samiska befolkningen och vi invandrade ”svenskar”. Vad en sådan kunskap skulle användas till tror jag inte Lundborg funderade över. Vi kan dock känna oss säkra på att avsikten aldrig varit anlägga koncentrationsläger i syfte att utrota det samiska folket. Antagligen handlade det bara om att öka den akademiska kunskapen.

Det sorgliga i agerandet som utmynnat i en mångordig skrift som gör anspråk på att förklara vem Bergfors egentligen var i Gideå är att underblåsa motsättningar mellan samer och ”svenskar”, särskilt Svenska kyrkan. 2016 gav Svenska kyrkan ut en vitbok om sitt förhållande till samerna med en ursäkt och hoppades därmed att man skulle nå en försoning mellan dessa båda parter. Men några företrädare ägnar fortfarande arbetstid till att gräva i detta. Bättre vore det om man skulle lägga sin energi på framtiden, t.ex. anpassa sitt skogsbruk till fortsatt vinterbete för ren i kyrkans skogar, ett förslag i kyrkans skogsutredning. Så här beskriver Härnösands stift sitt remissvar ”I nuläget ser Härnösands stift det inte som möjligt att skogsbruket helt kan styras av (urfolksrättens princip) FPIC”. Frågan om skogsutredningen avgörs av kyrkomötet, men med tanke på de många negativa remissvaren har man anledning att känna sig tveksam om dess framtid. Eller var gruvor och vindkraftverk placeras. Aldrig hör man heller kyrkan framhålla allt gott som man gjort för samerna, skriftspråk, tidiga sameskolor där flickor var välkomna hundra år tidigare än i motsvarande skolor för ”svenskar”, Laestadius kamp mot brännvinet, och själva kristnandet som gett samerna helt andra möjligheter till kontakter i och utanför landet, att ingå i det västerländska kulturområdet.

Nej, självklart kan man inte försvara skallmätningen. Den var helt meningslös. Men att kunna förlåta är viktigt vare sig man är kristen eller inte.

Vaken lyckades i sin insändare inte binda Gideå till denna pågående kulturkamp och jag vidhåller att församlingshemmet i Gideå är fel plats att argumentera i denna fråga. 

Denna insändare skrevs 9/1, skickades in 13/1 och har ännu inte publicerats i Örnsköldsviks Allehanda.

 I ÖA 8/1 tror ledarskribenten Bohlin att 2025 blir året då det ljusnar. Ett område (inte vårt elområde 2) där detta inte kommer att gälla enligt honom är på energiområdet: ”Men det olyckliga med att göra sig för beroende av kraftproduktion som bara fungerar när det blåser eller när solen skiner blir alltmer uppenbart.”

Det verkar som Bohlin och även Tidö-partierna lever i fel århundrade. De lever fortfarande på 1900-talet när kärnkraften var billig och alternativen dyra.
Resultatet av kärnkraftsomröstningen 1981 (där linje 3 blev störst!) blev att Sverige satsade på kärnkraft. Ett land som inte gjorde det var Danmark. De har idag lägre klimatavtryck än Sverige, per capita fortfarande något högre men deras utsläpp minskar medan våra ökar.
Vid kärnkraftsomröstningen menade företrädare för linje 3 att kärnkraften riskerar att bli gökungen som tränger ut alternativen. Och så blev det. De fåtaliga statliga vindkraftsprojekten blev för dyra och lades ned. Inga solceller.
Den nya tekniken erbjuder minst sju sätt att utjämna elproduktion över tid från vindkraft mm. Vad som är billigast på lång sikt, en på detta sätt modererad sol- och vindkraft eller kärnkraft, är omöjligt att idag beräkna eftersom ”lång sikt” är in på 2100-talet. En sak är dock säker: kärnkraftsalternativet innebär att innan kärnkraften är på plats, ungefär 2040, kommer orättvisa elpriser att råda i Sverige. Genomsnittspriser 2024 var 28 öre i elområde 2 och 56 öre i elområde 4 räknat per kWh. Lägre elpriser i södra Sverige förutsätter dock fortfarande att invånare och försvar accepterar mer vindkraft både till lands och till havs.