22 november fanns en ledarartikel i ÖA införd, signerad Tomas Izaias Englund med rubriken ”Vem vill ha tyskt kol i sitt kaffe”. Signaturen var fel, det var Joakim Broman som skrivit den. Och nu är bortplockad från ÖA:s hemsida. Här ser ni i alla fall ledaren med en replik från mig:
Krönika. Frågan har ställts förut, men den måste ställas igen: Varför är målsättningen att Sverige ska fasa ut kärnkraften till 2040? Om det tillåts hända blir inte bara det svenska energisystemet mindre pålitligt och mer fossilt. Det undergräver också våra möjligheter att exportera ren el och tränga ut tysk eller polsk kolkraft.Vilken sorts el brygger ditt kaffe i vinter?
Precis som under föregående år varnar nu Svenska Kraftnät (14/11 2019) för att Sverige under den så kallade topplasten – de kalla timmarna när elbehovet är som störst – kommer att behöva importera betydande mängder el.
Om vintern blir normal saknas under dessa stunder cirka 1 000 MW, vilket motsvarar cirka 350 vindkraftverk – givet att vinden blåser.
Eller, mer problematiskt, ett polskt kolkraftverk av den större modellen.
Det senare är ingen teoretisk risk utan i perioder en realitet. Faktum är att svensk elimport nästan innebär en garanti för att elen blir sämre ur klimatsynpunkt. Bara om importen kommer från Norge är utsläppen samma – eller till och med lägre. Konsumerar vi i stället finsk el stiger koldioxidutsläppen till runt 200 gram CO2 per kWh – i genomsnitt.
Kommer elen från Tyskland eller Polen är siffrorna i genomsnitt 400 respektive 750 gram per kilowattimme. Med lite tur snurrar den välutbyggda tyska vindkraften på och sänker utsläppen.
I sådana lägen är den tyska elen ”bara” sju–åtta gånger sämre ur klimatsynpunkt än den svenska.
Tack för kaffet.
När elen i stället går i motsatt riktning är det en enormt effektiv klimatinsats. Sveriges energisystem är ett av världens främsta sett till koldioxidutsläpp. Men det bygger i hög grad på att kärnkraftsreaktorerna levererar pålitlig baskraft.
Energiforskarna Staffan Qvist och Barry Brook uppskattade i en studie 2015 att det svenska kärnkraftsprogrammet genom elexport trängt undan fossil elproduktion i närliggande länder motsvarande ungefär två miljarder ton koldioxid. Det motsvarar utsläppen från 600 miljoner bilar – mer än hälften av världens personbilsflotta – under ett år.
Frågan har ställts förut, men den måste ställas igen: Varför är målsättningen att Sverige ska fasa ut kärnkraften till 2040?
Om det tillåts hända blir inte bara det svenska energisystemet mindre pålitligt och mer fossilt. Det undergräver också våra möjligheter att exportera ren el och tränga ut tysk eller polsk kolkraft.
I debatten framförs ofta argumentet att kostnaderna för ny kärnkraft är höga. Det går att diskutera. Men även om det stämmer är det inte helt relevant. De reaktorer som finns kvar går att livstidsförlänga. Sverige kan behålla stora delar av dagens kärnkraft ända in på 2060-talet. Fast bara om den politiska viljan finns.
I slutändan lär det visa sig om kärnkraftsmotståndet för de så kallade miljövännerna trots allt är viktigare än klimatfrågan.
Joakim Broman, ledarskribent på Liberala Nyhetsbyrån
Mitt svar (som formulerats i min egenskap av medlem i Naturskyddsföreningens i Örnsköldsvik arbetsgrupp för klimat, energi och biobränsle):
Vem vill ha tyskt kol till sitt kaffe?
Jag kan lugna läsarna till den ledaren i ÖA i fredags att eventuellt kol i kaffet (tysk el idag är 36 % kolkraft) inte är tyskt eftersom 1. Det är elektroner i ledningarna, inte kol. 2. Det är växelström i ledningarna, därmed finns det inte heller tyska elektroner i kaffet. 3. Sverige är nettoexportör av el till Tyskland. Om det vid något tillfälle någon reaktor skulle stå stilla och det därför tillfälligtvis skulle bli import från Tyskland kan jag lugna alla som är rädda att betala för tyskt kol att det kvittas mot vår mycket större export till Tyskland. Det vore helt orimligt att vi skulle ha något slags backventil på import från Tyskland. Var finns sådana arrangemang? Hur stor produktion skulle vi i Sverige ha för att undvika all import därifrån? Idag har vi 20 TWh exportkapacitet. Det är definitivt inte säkert ens med 50 TWh export!
Och som bot för denna inbillade risk är lösningen kärnkraft. Varför? Om man hade kopplingar, exv. att man kände någon som jobbar på Forsmark kan det vara förståeligt, men en journalist ska väl ändå försöka vara objektiv?
Självklart kunde man försöka driva Ringhals I och II vidare, men renoveringarna lönar sig inte. Det finns ingenting i den gällande energiöverenskommelsen som hindrar renovering av befintlig kärnkraft, men ska de renoveras oavsett kostnad? Ersätta pengar från banken med ”politisk vilja”?
Är Tyskland intresserat att köpa dyr svensk kärnkraftsel med målet att ersätta den egna kolkraften? En sådan import skulle tränga undan egna tyska satsningar på förnybar el. Tyskland tänker ersätta kolkraften på egen hand, och sedan står vi där med våra olönsamma reaktorer och ska försöka rea ut vår el.
En affärsidé utan villiga säljare och köpare under överskådlig tid är dödfödd.
Per Sundin