Besöket handlade i vanlig ordning om den spännande spetsforskningen på skogsråvara (som på sikt kan bidra till ett fossilfritt Sverige). Det är i alla fall så det brukar låta i marknadsföringen.
Dessutom finns ju planerna för Flaggskepp Bioraffinaderi, en historisk mångmiljardsatsning ute på området; vilket limmar väl med Centerpartiets gröna profil och skogliga väljarbas på landsbygden...
Gott så. Det hade lika gärna kunnat vara två socialdemokrater som vallades runt på området i bygghjälmar och gula signalvästar. Budskapet hade varit detsamma. Domsjöområdet har blivit ett populärt utflyktsmål för diverse makthavare på genomresa i Norrland (tidigare ingick också en obligatorisk hockeymatch i "Övikspaketet").
Ja, tidningsarkivet är avslöjande. Det har hunnit bli många politikerbesök – kungligheter, ministrar och fackpampar – i Domsjö sedan Socialdemokraterna formulerade sin vision om det gröna folkhemmet tillsammans med skogsindustrin i sann korporativistisk anda.
Inom regionforskningen har utvecklingen beskrivits som att de naturresursrika skogslänen fastnat i en rent seeking-strategi i förhållande den politiska makten – och central för den historieskrivningen är de råvarubaserade industrikonglomeraten.
Helt klart utmärker sig företagen ute på Domsjöområdet i sin stora aktivitet gentemot politik och media. Det är i svårt att nämna några andra företag i hela Mellannorrland som avsätter jämförelsevis lika mycket tid och resurser som företagen i Domsjö på att uppvakta diverse beslutsfattare.
Eller för att citera Ylwa Alwarsdotter, strategisk marknadsutvecklare på Sekab i Örnsköldsvik, som tycks gilla att uttrycka sig i klartext, när hon förespråkar en aktiv näringspolitik från regeringen: ”För att ta nästa steg krävs nu att vi röjer undan de hinder som finns för att i stor skala börja tillverka och sälja gröna produkter. För det krävs helt krasst att någon hostar upp en miljard för att bygga en fabrik.” (13/3 2017)
Eller för att citera vad Thore Lindgren, vice vd för Sekab E-Technology, sa till tidningen i samband med Källströms och Federleys politikerbesök: "Det är bra att politiker får se våra lösningar – som fungerar redan i dag. Nu krävs det att politiken och näringslivet vågar satsa så att tekniken kan användas i stor skala. Det skulle vara ett stort steg på vägen mot att göra Sverige fossilfritt."
Exemplen kan mångfaldigas. Från Domsjöområdet hörs återkommande krav på politiskt understöd.
Men den uppmärksammade Sekabaffären är ett bra exempel på hur fel det kan gå när Domsjös industrialister och glada politiker "vågar satsa", går i armkrok och sjunger samhällsnyttans lov.
Det förefaller nästan som att företagsledningarna ute i Domsjö inte fullt ut tror på sina produkter, sin teknologi och konkurrenskraft? Hur ska man annars förklara att de anses sig vara beroende av politiska stödhjul?
Man behöver inte ens vara fullt ut nyliberal för att inse att Domsjöledningarnas beskrivningar av att de egna verksamheterna inte speglar de attityder som exempelvis återfinns inom kunskapsintensiva techbolag, dynamiska startups eller spännande företag inom life science-branschen.
Förslagsvis borde industriledarna i Domsjö ta ett helt vitt – politikerfritt – år.
Makthavarberoende är djupt oroande.
Då skrev vi den här insändaren (publicerades 24/2):
Etanolpriset har nu i över ett halvår varit tre och nu knappt fyra kronor lägre än bensin- och dieselpriset. Det lönar sig med andra ord att köra på E85. Men ändå finns bara ett bilmärke som säljer etanolbilar, Volkswagen. Orsaken är enkel. Biltillverkarna vågar inte lita på den svenska energipolitiken som för bara något år sedan lät differensen mellan bensin- och etanolpriset vara några 10-tal ören.
Inte så konstigt att investerare tvekar inför att satsa på svenska biodrivmedel. De miljarder som krävs snyter ingen ur näsan. De måste lånas upp. Vilka banker bidrar med de pengarna? Om staten skulle garantera en avsevärd del i t.ex. tre stora anläggningar visar politikerna att de menar allvar, att de förstår att mer än bara elbilar och elhybrider behövs för att komma i närheten av de svenska klimatmålen.
Tomas Izaias Englund antyder på ÖA:s ledarsida 16/2 att anledningen till att man i Alfredshem forfarande inte byggt någon jätteanläggning att de inte tror på sina produkter. Vi tror istället att anledningen är att det idag saknas riskvilligt kapital, och att det beror på brist på förtroende för hållbarheten i den svenska energipolitiken.
Englund oroas över att företagarnas i Alfredshem makthavarberoende. Är Tomas oroad över att vår flygplats är beroende av våra kommunala pengar redan nu, ca 1/3 av omsättningen? Och så ser det ut över hela Sverige. Kommunerna verkar vara övertygade om att staten fortsätter att satsa på goda flygförbindelser under överskådlig tid. Bil, buss och flyg agerar på samma marknad, de spyr ut växthusgaser och är alla beroende av våra skattepengar.
Naturskyddsföreningens i Örnsköldsvik arbetsgrupp för klimat, energi och biobränsle
Och då svarade Tomas Englund så här:
Om man nu inte tycker att det är en dålig idé att låta stater och kommuner leka riskkapitalister med skattemedel så kan man för all del, … resonera som Naturskyddsföreningen.
Problemet är att det ofta har visat sig vara en rätt dålig idé. Sekabaffären är ett bra exempel på det.
Tomas Izaias Englund,
politisk redaktör (lib.) för Örnsköldsviks Allehanda
Du läser slarvigt Tomas. Naturskyddsföreningen har aldrig påstått att kommunala pengar skulle satsas och kommunen leka riskkapitalist med skattepengar.
Det är i första hand staten som driver svensk klimatpolitik och ett (statligt, ordet saknades i vårt manus) engagemang i ett svensk bioraffinaderi skulle vara något helt annorlunda. Vi tar utgångspunkten i att svenska riksdagen har satt upp som mål att Sverige ska vara 80 %-igt fritt från fossila bränslen 2030. Vår bedömning efter vad som hänt sedan det togs för två år sedan är att staten saknar strategi för att förverkliga målet utan att importera stora mängder utländskt motorbränsle av tvivelaktigt värde som vi nu ser med HVO. Det är staten som har verktygen i sin hand. De skulle förutom att satsa statliga pengar kunna införa importförbud och som i Norge förbjuda fossila drivmedel 2030. Vad skulle kunna gå fel med en sådan politik? Vi ställer gärna upp och förklarar för dig Tomas hur vi ser på saken.
